Storebror finns inte.

Jag har under en längre tid följt den alltmer paranoida debatten kring FRA-lagen, och kriget mot "Storebrorsamhället". Det verkar nästan som att hatet mot detta ickeexisterande fenomen nu har överstigit alla rimliga gränser. Att Sverige skulle vara unikt med spaning i kabel är för övrigt bara dumheter och förtal; nästan alla andra Europeiska länder bedriver redan bevakning över digitala medier. I dessa debatter talas det ofta om Storebror, och referenserna till 1984 haglar. Själv tycker jag att detta är något oförtjänt. 1984 är varken den första eller sista dystopin i sitt slag, ej heller den mest intressanta eller mest aktuella. Nej, det som gjort den så populär är snarare dess enkla och korthuggna språk, och dess lättillgänglighet.

Listan över dystopier kan göras lång, men ett verk jag särskilt vill framhålla är Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Den handlar om ett framtida USA, där alla böcker bränns, och innehavaren till dessa fängslas. Anledningen? Folket måste hållas så lyckliga som möjligt. Böcker, anser staten, är nästan alltid dystra och mörka. Istället visas bara lyckliga och trevliga program på TV, och alla filmer censureras av staten, så att de inte tar upp viktiga existentiella frågor. Det skulle ju vara fruktansvärt, ett samhälle där folk får för sig att tänka själva.

Detta är enligt mig mer aktuellt, än övervakningskameror och tankepolis. I ett samhälle där Expressen, Aftonbladet och andra pseudonyhetsskapare tillåts husera fritt, vrida och vända på nyheter efter eget behag och genom lögn och förtal ge oss det vi mest av allt vill ha: underhållning. Den klassiska litteraturen får allt mindre utrymme, istället byts den ut mot lättsmälta deckare och dussinförfattare, produkter av de rika förlagsdrakarna.

TV matar oss dagligen med en aldrig sinande ström av underhållning. Samhällsprogram med diskussioner och debatter får allt mindre utrymme i media. Diskussionsprogram om viktiga filosofiska och psykologiska frågor existerar inte. Nu debatteras de statliga kulturbidragen, ska vi låta marknaden styra kulturutbudet? Ska vi till förmån för *insätt valfritt deckardrottningsnamn* och deras likar förtrycka den riktiga, verkliga kulturen? Den kultur som berör och skapar känslor, men som inte gemene man tycks vilja, eller ens kunna förstå sig på. Här finns helt klart rester av den ack så uttjatade jantelagen kvar: du skall inte tro att du är något.

För det är just det som det hela handlar om. Det vi inte förstår, det som kräver eftertanke och reflektion är svårt och pretentiöst. Och sådant vill vi ju inte ha i vårt jämlika och fina Sverige, där alla ska med.

Stäng av teven
Och koppla på hjärnan

- Skitsystem