Mjukisbyxorna

DAGENS OUTFIT:



Mjukisbyxorna är ett relativ underskattat plagg, trots att det återfinns i nästan var mans basgarderob. Anledningen till detta tycks vara att få människor vet hur, och framförallt vad, de ska kombineras med. Mycket krångel och onödiga fördomar ligger kring detta plagg, en stämpel som jag med mina kollegor försöker tvätta bort: mode ska vara enkelt, tillgängligt och chosefritt!

På bilden ser ni hur man kan tänka när man kombinerar ihop en outfit, med mjukisarna i centrum. På mig har jag mjukisbyxor från Champion, skjorta från Bläck, och en slipover från Oscar Jacobson's höstkollektion.

En lätt och ledig, men ändå väldigt stilren klädsen, som fungerar på lunchmötet såväl som på golfklubben. Kan gärna kombineras med en marinblå klubblazer, eller en tunn sommarkavaj. Experimentera gärna med mönstrade skjortor och kanske en färgglad slips eller kravatt, om du vill se mer uppklädd ut. Och kom ihåg: Fashion fades, style is eternal.

Storebror finns inte.

Jag har under en längre tid följt den alltmer paranoida debatten kring FRA-lagen, och kriget mot "Storebrorsamhället". Det verkar nästan som att hatet mot detta ickeexisterande fenomen nu har överstigit alla rimliga gränser. Att Sverige skulle vara unikt med spaning i kabel är för övrigt bara dumheter och förtal; nästan alla andra Europeiska länder bedriver redan bevakning över digitala medier. I dessa debatter talas det ofta om Storebror, och referenserna till 1984 haglar. Själv tycker jag att detta är något oförtjänt. 1984 är varken den första eller sista dystopin i sitt slag, ej heller den mest intressanta eller mest aktuella. Nej, det som gjort den så populär är snarare dess enkla och korthuggna språk, och dess lättillgänglighet.

Listan över dystopier kan göras lång, men ett verk jag särskilt vill framhålla är Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Den handlar om ett framtida USA, där alla böcker bränns, och innehavaren till dessa fängslas. Anledningen? Folket måste hållas så lyckliga som möjligt. Böcker, anser staten, är nästan alltid dystra och mörka. Istället visas bara lyckliga och trevliga program på TV, och alla filmer censureras av staten, så att de inte tar upp viktiga existentiella frågor. Det skulle ju vara fruktansvärt, ett samhälle där folk får för sig att tänka själva.

Detta är enligt mig mer aktuellt, än övervakningskameror och tankepolis. I ett samhälle där Expressen, Aftonbladet och andra pseudonyhetsskapare tillåts husera fritt, vrida och vända på nyheter efter eget behag och genom lögn och förtal ge oss det vi mest av allt vill ha: underhållning. Den klassiska litteraturen får allt mindre utrymme, istället byts den ut mot lättsmälta deckare och dussinförfattare, produkter av de rika förlagsdrakarna.

TV matar oss dagligen med en aldrig sinande ström av underhållning. Samhällsprogram med diskussioner och debatter får allt mindre utrymme i media. Diskussionsprogram om viktiga filosofiska och psykologiska frågor existerar inte. Nu debatteras de statliga kulturbidragen, ska vi låta marknaden styra kulturutbudet? Ska vi till förmån för *insätt valfritt deckardrottningsnamn* och deras likar förtrycka den riktiga, verkliga kulturen? Den kultur som berör och skapar känslor, men som inte gemene man tycks vilja, eller ens kunna förstå sig på. Här finns helt klart rester av den ack så uttjatade jantelagen kvar: du skall inte tro att du är något.

För det är just det som det hela handlar om. Det vi inte förstår, det som kräver eftertanke och reflektion är svårt och pretentiöst. Och sådant vill vi ju inte ha i vårt jämlika och fina Sverige, där alla ska med.

Stäng av teven
Och koppla på hjärnan

- Skitsystem

Just nu sitter jag och funderar över ifall jag borde köpa ett Xbox 360 eller inte. Nu har jag nästan sålt mitt Wii, vilket kommer resultera i ganska mycket extrapengar. Dessutom fick jag just veta att vi någon gång till veckan kommer få en 80" TV. Eller en 77" stor projektorskärm med tillhörande projektor, snarare. Tyvärr är projektorn inte gjord för HD, så jag missar ju lite om jag köper ett 360.

Beställde i alla fall mer serier idag:

- 1 st Batman : The Dark Knight Returns (9781563893421) à 95.00 kr
- 1 st The Savage Sword of Conan: v. 4 (9781595821492) à 148.00 kr 

Vet inte varför riktigt. Jag har del 2 av SSOC-samlingen, och den är galet mäktig. 500 svartvita sidor svart magi och ond bråd död; 70-talets absolut finaste stunder tryckt på papper. Finns få saker jag älskar lika mycket som Conanserierna. Helst skulle jag vilja att Savage tales of Solomon Kane kom som nytryck också, givetvis samlad i smaskiga 500-sidors volymer. Men det kanske dröjer ett tag. Jag tror faktiskt att Dark Horse har börjat ge ut nytecknade Solomon Kane-äventyr, så min dröm om nytryck av de gamla serierna är kanske inte allt för avlägsen. . Batmanalbumet köpte jag mest för att jag nog aldrig (!) har läst Batman. Och särskilt inte någon mer "seriös" Batmanserie.

The League of Extraordinary gentlemen.

Åhh, äntligen har "The Black Dossier" släppts som TPB, och jag beställde den nyss. Jag hade verkligen velat ha den inbundna, men den har varit helt slut sedan urminnes tider. Nu missar jag allt extramaterial, som 3D-glasögon och utvikningsbar 3D-bilaga, men man kan ju inte alltid få som man vill.

Jag bor fortfarande ensam. Nu har jag lagat en utomordentligt god soppa och avnjuter den tillsammans med hembakat grekiskt bröd.

Det är egentligen ganska mysigt att bo helt ensam, även om mina 19 kvadratmeter får mig att känna mig en aning instängd. Jag har även någon sorts Genesisrennässans (kul ordlek, men ingen kommer förstå den), då jag saknar riktig dator här men har halva min vinylsamling till förfogande. Den bra delen av samlingen, alltså. Den som till största delen består av Yes, Genesis och annan 70-talsprog.

Tidigare har jag inte riktigt gillat Foxtrot, men nu inser jag vilken sjukt episk skiva det är.

MIN DAG

Natten spenderades på en kall lädersoffa, som desutom är för kort för att jag ska kunna ligga bekvämt i den. Någon gång under natten vaknade jag och bestämde mig för att sova på en filt istället för det kalla, klibbiga lädret. Jag vet inte om den obekväma, skrynkliga och stickiga yllefilten var någon större uppgradering.

Jag bestämde mig för att spela games, och slog glad i hågen igång Resident Evil 4. Vad är det första jag upptäcker? Jag har slut skott i alla vapen utom min trogna, helt ouppgraderade rifle och 3 skott i min ultrauppgraderade shotgun. På något mirakulöst sätt lyckas jag ändå ha ihjäl mina fiender och klarar mig förbi stället jag var på.

MEN VAD HÄNDER DÅ?

Nu möter jag en ny sorts sjuk jävla odödlig regenereande zombie som är helt omöjlig att döda. Och det kommer inte en, direkt. När jag försökte fly från dem fastnade jag bara i en återvändsgränd, för att mitt passerkort i vanlig fin inkonsekvent Resident Evil-anda inte fungerar på dörren jag måste forcera. FINT.

Så nu sitter jag framför datorn, dricker sjukt starkt kaffe och funderar på att spela något annat istället. Men jag får bara ett episkt gamer-damp när saker och ting går dåligt.

I shake my fists at skies above

Igår pratade jag och pappa och det blir mest troligt ingen New York-resa. Dollarn har gått upp för mycket och förväntas stiga ännu mer; det blir helt enkelt inte lönsamt att åka.

Nu sitter jag och surar och dricker dagens första kopp kaffe.

Fast någonstans har jag tänkt åka. Helst vill jag åka med någon som inte är min pappa, och helst vill jag åka till Istanbul. Men jag tvivlar på att särskilt många delar min fascination för Turkiet. I senaste numret av Dorian ("Gay life in style") fanns en artikel om Orientexpressen. Det skulle vara jävligt awesome att åka hela, från Paris till Istanbul. Men det skulle kosta kanske 40-50.000, och det känns som att jag inte har lust att spendera så mycket pengar på en ganska kort resa. Jag äger inte ens så mycket pengar. Dessutom har Orientexpressen sjukaste priserna i resturangvagnarna. 60 kr för en kopp kaffe, 300 kr för en flaska vin, ett par tusen för den billigaste skumpan etc etc. Och jag är ju en kille som gillar att svina som fan, det går bara inte ihop.

Jag har tillsammans med Viktor under en längre tid utvecklat en avancerad rasbiologisk teori. Först och främst vill jag avsäga mig allt eventuellt ansvar,och rasistförklaringar undanbedes. Nej, detta går bortom vad vi oftast kallar rasism. Detta går förbi Uppsala Rasbiologiska Instituts första trevande steg i vad som senare skulle utvecklas till den något så när fulländade rasteorin. Jag pratar om high fantasy. För att först ge en kort bakgrund börjar jag att beskriva de olika raserna, och deras motsvarigheter:

Vita - Humans. Vi är ganska bra på ganska mycket, men inte specialister på något. Kan utbilda sig inom de flesta områdena.
Svarta - Orcs. Starka men primitiva. Utomordentliga fighters, men kan också bli skickliga shamaner.
Judar - Dark Elves. Skickliga men fysiskt svaga magiker. Några av de främsta magikerna, goda såväl som onda har varit judar. Utkämpade i första tidsåldern ett episkt slag mot sina tidigare stamfränder, High Elves, vilket separerade de båda klanerna. Judarna (drow) förlorade och vandrade i ödermarkerna i nästan 80 år, innan de fann det karga och öde Naggaroth. Väntar på att bli tillräckligt starka, för att kunna återvända till ljusets rika och besegra asiaterna i ett slag som enligt deras gud, Khaine, kommer resultera i världens undergång.
Grå - Blandning mellan humans/dark elves. Också bra på mycket, men specialiserar sig oftast på mer stealthbaserade profssions. Föredrar att slåss ensamma.
Gula - High Elves. Mycket kraftfulla sorcerers, men saknar även de fysiskt styrka. Slåss ofta i stora antal och föredrar längre spjut och bågar framför svärd och närstrid. Fördrev sina mordiska artfränder i det första stora alverkriget. Lever nu i öst, där de har byggt mäktiga riken.



Nu har jag överansträngt mig, men imorgon kommer mer om vår ytterst avancerade teori. Kommer även gå in mer på intelligensbaserade judemagin, och hur den skiljer sig från den spiritus-baserade magi de mer "primitiva" raserna använder sig av. Snart kommer ni också lära er se världen som den borde se ut.

Ibland blir jag nästan chockerad över vilken musik jag lyssnar på. För bara några år sedan hade stora delar av min musiksmak tett sig som en omöjlighet.

Jag älskar Wu-tang clan och Burzum. Sådan är jag liksom. Kanske en för många omöjlig kombination av två till synes helt skilda musikstilar. Jag avskyr när jag får frågan "vad lyssnar du på för musik?". Jag brukar inte ens svara. Egentligen skulle jag vilja säga "en blandning av minimalistisk konstmusik, electrofolk och 80-tals hiphop, kanske kryddat med en aning rymdrock och norsk black metal". Men hur vettigt skulle det låta egentligen?

Nej, tacka vet jag när man var tretton år och tog musikstil som ett helt paket. Var man hårdrockare klädde man sig som en sådan, och hatade all annan musik. Då var det enkelt. När någon frågade vad man lyssnade på kunde man svara "classic rock". Nu blir livet bara mer och mer komplicerat. Det tidigare så enkla svartvita tänkadet utvecklas till en geggig gråskala, fylld av dubbelaspekter och annat som inte existerade i min trettonåriga hårdrockshjärna.

Livet som nästan vuxen är jävligt kasst. Jag vill hellre bli någon sorts långhårig Peter Pan. Bara sitta hemma, spela samma kassa blueslicks på min Les Paul och lyssna på samma klassiska rock jag lyssnat på i trettio år. Vägra lyssna på något nytt, vägra ta in nya åsikter och vägra klippa sig och skaffa ett jobb. Det vore minsann någonting.

Miles Davis

Jag har hittat en ny pryl jag måste ha.

• Two CDs (original album plus studio sequences, false starts, and alternate takes from 1958-59 sessions, plus 17-minute “So What” live in Holland, 1960)
• DVD: newly-produced documentary featuring superstars of jazz
• 60-page ‘perfect-bound’ 12x12 full-color book, tons of photos
AND
• 180-gram blue vinyl 12-inch LP– first time ever in a Legacy box set!

Den uppmärksamma har redan förstått att det är Miles Davis - Kind of blue det handlar om. Boxen kostar dock kring 75$, men det är egentligen inte alls mycket med tanke på hur mycket godsaker man går.

Allt kommer givetvis i en grymt snygg blå slipcase.

Jag har lite pengar över, så det kanske får bli en beställning från Amazon? Men jag avskyr deras fraktkostnader. Orkar inte vänta en månad, så det är den dyraste frakten som gäller. Den kostar nästan 300 kr tror jag.

Jag behöver ett jobb. Jag har egentligen inte så jättemånga krav, bara tre.

1. Jag måste tjäna över 100 kronor timmen.
2. Jag tänker inte börja tidigt
3. Det får inte vara på Aditro.

Egentligen är de första två ganska flexibla, men det tredje tänkte jag köra rätt så hårt på. Vad som helst utom Aditro blir bra när jag tänker efter. Helst vill jag arbeta på ett bokförlag. Kanske med korrekturläsning, eller vad som helst faktiskt. Korrekturläsning tror jag inte att jag skulle klara av särskilt bra egentligen, även om min grammatiska kunskap är mycket större än den verkar; jag kan inte skriva för skit, men upptäcka fel i andras texter är jag en jävla demon på. Dels har jag nästan ett inbyggt rättstavningsprogram i hjärnan, som automatiskt understryker alla fel med en ilsken röd färg, dels har jag faktiskt relativt goda kunskaper i mer teoretisk grammatik som jag kan plocka fram när något ser tveksamt ut. Synd att jag inte får läsa Svenska C i skolan. Fast det gör inget egentligen. Jag är självlärd till 99% när det gäller språk.

Sen är jag inte bra på så mycket annat. Skriva kan jag nästan om jag anstränger mig nog mycket. Mer än vad jag gör när jag författar ett inlägg som detta, som jag inte ens läser igenom efteråt; på så sätt slipper jag skämmas över alla fel.

Jag kanske borde bli deckarförfattare. Det kan vem som helst bli. Åtminstone om vi ser till hur den svenska populärlitterära scenen ser ut. Men då skulle jag skriva under pseudonym, och det tror jag inte att förlaget skulle gilla, särskilt inte när deckarförfattandet nästan bara verkar bygga på marknadsföring och varumärket; författaren, alltså.

Nej, det här med jobb kanske inte är något för mig. Helst vill jag bara lära mig turkiska och flytta till Istanbul och skita i allt vad Sverige heter. Men det skulle jag aldrig orka.

MIna tatueringar

Ibland när jag beundrar min nakna kropp lägger jag märke till att jag faktiskt har två tatueringar. Två tatueringar de flesta inte ens vet om att jag har. Det gör inte så mycket, för de är ganska fula.

Tatuering #1 hade varit snygg om jag hade gjort den med en tjockare nål, eller stuckit djupare. Funderar på att peta om den någon dag, så att prickarna blir större.



Tatuering #2, den är fan inte snygg någonstans. Men jag ångrar att jag inte gjorde den större. Då hade jag i alla fall haft något att garva åt i min stilla ensamhet. Nu är den alldeles för fånig för det.

Problemet är att jag är så fruktansvärt dålig på att rita. Då begränsas snabbt tatueringsmotiv till enkla geometriska figurer och streck. Jag var nära att tatuera mig på knogarna och på handen. Tur att jag inte gjorde det. Men jag vill ha en handpetad tatuering på handen, fast jag vill inte göra den själv. En gång i tiden hade jag "SYD" på mitt ben. Fast den gjorde jag inte nog djup, så den lossnade med tiden.

Så, nu har ni fått se mina fula tatueringar. Vill någon tatuera mig (endast med nål och bläck, givetvis. Maskiner är för bögar) är det bara att säga till,

Bajsberga

Jag upptäckte just att jag redan har råkat halvt bryta av mitt bankomatkort. Jag hann ha det i 3 veckor tror jag. Nytt rekord, om jag inte misstar mig. Det är inte helt omöjligt att jag är inne på kort #15 nu. Ganska troligt, faktiskt, om jag räknar lite. Så går det när man inte använder sig av plånbok. Men det börjar kanske bli dags att köpa en nu? Helst vill jag ha en riktigt tacky sådan, gärna med sverigeflaggor eller kanske ett snyggt, fräscht volvomotiv? En plånbok med en ylande varg eller en fredspiperökande indian skulle inte heller sitta helt fel.

Över till något helt annat. Jag har redan lessnat på Korg DS-10. Skulle någon vilja köpa det så säljer jag det gärna, då jag har slarvat bort kvittot på det. Nu sitter jag istället och taggar inför sverigereleasen av Proferssor Laytons Curios village. Fast jag har nästan att flashkort på gång, och med det slipper jag ju köpa spel, någonsin.

För övrigt säljer jag mitt Wii med 8 spel (alla man vill ha, typ + 3 eller 4 spel till SNES/NES-emulatorn) för 3500. Två handkontroller och två dåliga gamecubevarianter följer också med. Alla originalkartonger och manualer finns, tack vare Patriks oklanderliga pedantskötsel av allting. Finns att hämta upp på Lasarettsvägen, eller på Renön om någon nu mot all förmodan skulle ha vägarna förbi.

Känns kul att jag har lagt 5-6000 kr på sweet games i sommar. Fast jag har säkert lagt 3-4000 på böcker och serier. Det däremot, känner jag ingen ångest över. 19000 kr kostade sommaren mig, har jag räknat ut. Jag är dock inte ens nära obesegrad i konsten att bränna pengar, inte ens i mitt eget gäng, där en pentanrunda gärna går loss på 2-3000 kronor för somliga.

Idag lämnade vi in vårt arbete om Wu-Tang Clan. På något mirakulöst sätt fick vi de urpsrungliga 9 sidorna att bli till 16. Allt går med hjälp av rätt typsnitt (arial kändes overkill, så vi körde på gamla hederliga Helvetica) och 1.5 punkters radavstånd. Och listiga radbrytningar, givetvis.

Ska kanske tilläggas att de andra grupperna skrev mellan en och två sidor.

Jag och Rasmus skapade idag en ruggigt episk virveltrumsproduktion. Än så länge har vi använt oss av tre spår; en samplad virvel med sjukt mycket gejtat reverb och kompression från utan denna värld, en inspelad skräpvirvel som låter metalliskt och tunt, samt ett kantslag från sagda virvel. Tillsammans bildar det en sjukt mäktig virvel som ett mycket beundransvärt sätt käkar upp hela ljudbilden till frukost.

Här borde det tilläggas att låten ifråga är en lågmäld, akustisk visa i bästa Anna Ternheimstuk. Helt rätt låt för en fläskig 80-talsvrivel i bästa Born in the USA-stuk, alltså. Vi funderade först på att lägga lite lap steel och kontrabas, och kanske lite finstämd körsång, men lyckades inte ta ut varken ackord eller melodi. Så det kanske får bli några häftiga fissynthar och en gitarr med sjukt mycket chorus och ett fult slapbackdelay istället.

En general midi-sax skulle även det sitta som en smäck, kanske med lite lek med pitchhjulet också, för att få det ultimata sex-ljudet?

Ack, möjligheterna äro oändliga.

En dag i kapitalismens tecken

Idag har jag köpt och fått och hittat så mycket sweet stuff att jag tror att jag skulle dö lycklig om jag dog nu. Dagen började med att jag började tänka på gårdagens episka loppisfynd.

Inbunden Watchmen på svenska (!) - 5 kr. Detta är nästan i klass med Killing is My business-fyndet. Fast inte riktigt, egentligen. Efter att min ansiktsbehandling var färdig (ja, till och med det har jag hunnit unna mig) gick jag in till Gamestop för att hämta en Gamereactor åt Viktor, som suktade efter denna fantastiska tidsskrift. När jag väl var där passade jag på att köpa sweet item #2: Korg DS-10

Två synthar med en 16-stegs sequencer vardera samt en trummaskin. Dessutom mastereffekter (även om dessa var litet snålt tilltagna, bara delay, flanger och chorus), VCO-kontroller och mängder av andra delikata funktioner.

Ett fantastiskt tidsfördriv.

Och nu, för att runda av denna episka dag hittade jag ett AdLibrispaket i brevlådan, som jag inte ens behöver betala själv (observera mitt klockrena exempel på ett syftningsfel, jag låter det vara kvar som avskräckande exempel). Två wins i en smäll, alltså.


Jag har så mycket roliga grejer nu att jag inte ens vet var jag ska börja. Dessutom har Fakal - Tears run dry återfunnits och Viktor hittade en Youtubevideo med en enhandad gitarrist som shreddar som en gud. Själv sitter jag sitter här och lyssnar på Fronda.

Nu kan ingenting besegra mig.

DAGENS OUTFIT

Eftersom att jag inte längre går så mycket i skolan har jag all tid i världen att ägna mig åt mina intressen. För första och enda gången i världshistorien lägger jag härmed upp en Dagens Outfit-bild. Jag vet. Jag borde inte göra det. Jag borde inte gå ned i det bottenlösa träsk där så många unga vackra människor för evigt sitter fast. Men vad ska jag annars göra av mitt liv? Det enda jag vill vara är en snygg, rik och charmig engelsk överklassherre från det sena 1800-talet, i bästa Jane Austen-stuk. Alas, alack! Det kommer jag aldrig bli.

Istället är jag en svettdoftande 90-talist med dålig hy och



Dessutom började jag röka igen idag, vilket resulterade i att jag rökte den kanske bästa cigaretten någonsin. Men allting har sitt slut, så också sagda cigarett. Även detta ack så värdelösa blogginlägg.