Bästa kund

Vi kan tyvärr inte leverera din beställning. Artiklarna är inte längre
tillgängliga hos någon av våra leverantörer och därför har de annullerats.

 - 1 st The League of Extraordinary Gentlem... (9781401203061) à 219.00 kr
   Artikeln är tillfälligt slut hos förlaget och har därför annullerats.



BARK

Min Last.FM-lista tycks ha uppdaterat sig själv. Vad pinsamt att The Doors är högst upp. Maken till pseudoexistentialistisk (gissa om det ordet får rättstavningsprogrammet att gå bärsärk?) mumbojumbo finns ju inte. Jag kan inte påstå att jag direkt ogillar The Doors, men jag förstår inte all denna hype kring ett enligt mig ganska mediokert band. Men framförallt står jag inte ut med Jim Morrissons texter. Värst är det kanske på en i övrigt ganska mysigt slick skiva som An American Prayer. Hans dikter är och förblir oerhört dåliga. Inte ens hans samtida poeter gillade dem. Det kanske säger en hel del, med tanke på att de allihop var mitt inne i en märklig regnbågsfärgad masspsykos, som lyckligt nog övergick ett ett mörkt och dyster 70-tal med krig, våld och tungt missbruk.

Nåväl, jag kanske inte borde störa mig på småsaker, men det skulle onekligen vara mer representativt för min musiksmak om någon jag faktiskt gillar var högst upp. Tillexempel Steve Reich. Han kan mycket möjligt vara min favoritkompositör (notera skillnaden mellan favoritkompositör och favoritmänniska), näst efter Stravinskij.

Idag gjorde jag ännu ett misslyckat försök att läsa svenska konstserier. Jag avverkade Ackebo, Lundgren och andra stående kulturside-favoriter. Lena Ackebo är för övrigt inte serietecknare längre; hon är bildkrönikör (!). Det går bara inte att gilla. Det är för konstnärligt och överambitiöst för mig.

VARFÖR kan inte svenska serietecknare göra vanliga grafiska romaner, med aktuella innehåll? Det finns ju hur mycket som helst att ta från. Sverige har så många brister att det skulle kunna fylla 10 absolute edition från DC, bara någon tog sig tid.

Men nej, istället lägger man ner massor av tid på att rita konstiga svartvita serier som i väldigt många fall faktiskt bara är överambitösa konstnärsprojekt.

Så härmed vädjar jag till Sveriges serietecknare: Gör något som vi vanliga dödliga kan förstå oss på och relatera till!

Men när jag tänker efter finns ju redan Rocky. Det kanske räcker så?

Nej. 10 stones levererade inte lika mycket som Mosaic gjorde. Tråkigt.

Jag minns att jag för ett tag sedan gjorde ett blandband.

http://www.sendspace.com/file/v7u2jw

Där är det. Men jag vet inte om det fortfarande går att ladda hem. Nu var det ett par månader sedan, men det innehåller mycket av all töntig folk/indie som jag lyssnar på.

1. Efterklang - Falling horses

2. Donovan - Sunshine superman

3. Devendra Banhart - Wake up, little sparrow

4. Grand archives - minature birds

5. Donovan - Season of the witch

6. Grand Archives - Sleepdriving

7. Calexico - trigger

8. Iron and wine - Flightless bird, american mouth

9. 16 horsepower - Haw

Lyssnar just nu på Woven Hand's senaste platta, Ten stones. Än så länge levererar den samma gamla hederliga gotiska alt-country som Dave Euguene Edwards alltid gör. Om den når upp till samma nivå som mästerverket Mosaic vet jag ännu inte. Det får tiden avgöra.


Jag beställde just The league of Extraordinary Gentlemen: The black dossier. Har försökt få tag på den jättelänge, men den verkar vara slut överallt. Den ska vara i lager enligt bokus, men så stod det förra gången också, och då fick jag ett mail 2 dagar senare där det stod att den var slutsåld. Jag hade tänkt vänta tills den kommer som TPB, men nu får jag den inbunden, komplett med 3-D-glasögon och extramaterial. Men dyr var den, 240 kr med frakt. Nästan dubbelt så mycket som en vanlig TPB kostar. Men förhoppningsvis är den värd varenda krona.

Jag såg just att två ord numera saknas i Svenska akademiens ordlista. Det ena är "fattigstuga". Det andra "mammonsträl". Givetvis saknas en mängd andra ord också. När fler ord tillkommer (sms:a, nakenchock, trängeselskatt etv etc) blir det ju svårt att ha kvar gamla ord vilkas betydelse ingen längre känner till.

Rättstavningsprogrammet i Blogger lägger till ett rött streck under "mammonsträl". Synd, tycker jag. Det är ett fint ord. Dess betydelse kanske inte är så knepig att lista ut för en någorlunda språkligt bevandrad människa.

Mammon: pengarnas gud
Träl: ett slags slav

Mammonsträl = slav under pengarna. Nu om något borde väl detta ord vara aktuellt, inte sant? Ironiskt med tanke på att det nu inte längre finns. Men SAOL är knappast allsmäktig. Det finns inga lagar om hur vi får stava och inte. Den senaste svenska stavningsreformen ägde rum 1916. I flera andra länder finns lagar om hur man får låna ord. En nyligen antagen rysk lag förbjuder engelska låneord. Kanske litet lustigt, med tanke på att både den nuvarande ryske presidenten och den egentlige presidenten, Putin, hyllar Dima Bilan som vann Eurovison Song contest med en engelskspråkig låt.

Fan vad jag hatar Johnny Cash's version av Hurt. Mest för att han är en ful gubbe, men också för att låten låter skit när han gör den. Bara strömlinjeformad, radiovänlig och tråkig. Inte alls suggestiv och ångestfylld som Trent's original.

Jag vet inte allt för mycket om Trents tid som missbrukare, men efter att ha läst Johnny Cash's självbiografi (den senaste) kan jag ju inte påstå att han levde i något tungt missbruk. Han gillade att käka sina till stor del lagligt utskrivna Ritalintabletter, sedan gick han vilse i en grotta och kom ut som en ny man. Jag undrar om inte just det är en liknelse, men det skulle inte heller förvåna mig om han faktiskt kröp in i den där jävla grottan.

Nej, nu ska jag ladda hem The Downward Spiral och skråla med i refrängen till Heresy;

Your god is dead
and no one cares
If there is a hell
I'll see you there

The sound of her wings

Idag funderade jag lite över framtiden. Jag har räknat ut att jag kanske kan tjäna 4-5000 kr + en betalad lägenhet redan efter gymnasiet utan att jobba. Det känns helt klart lockande att gå ut i arbetslöshetsvärlden, då jag utan problem klarar mig på de pengarna jag kommer få. Då kommer mitt liv bestå av sweet games och dagdriveri. Dessutom har jag all tid i världen att färdigställa min diktsamling och skriva klart min ännu ej påbörjade självbiografi. De båda verken kommer nog flätas samman på ett ganska trevligt sätt, då de båda kommer handla om Norrland, sprit, ångest och det becksvarta mörker som ryms inom mig.

Då dessa båda böcker kommer få fantastiska recensioner i DN kommer jag att bli erbjuden författarlön resten av mitt liv. Då slipper jag fortfarande jobba, fast jag har mer pengar än innan. Dessutom kanske jag kan extraknäcka lite med att skriva artiklar för olika tidsskrifter.

Det första på min "att göra efter gymnasiet"-lista är att flytta. Jag vet ännu inte var, men mest troligt Uppsala, om jag bestämmer mig för att studera. Då ska jag studera filosofi samt litteratur - och språkvetenskap. Trevliga ämnen utan några som helst framtidsutsikter. Alltså kan jag vara välutbildad men ändå slippa riskera att tvingas arbeta.

"Arbete är en dygd för den drickande klassen" (väldigt fritt översatt), som en annan känd dagdrivare en gång sade. 10 poäng till den som gissar rätt.

Nåväl, plan nummer två är att utbilda mig till pharmaceut, skaffa ett juste jobb på någon av de otaliga omoraliska läkemedelsföretagen, gifta mig, skaffa barn och hus och leva ett vanligt Svenssonliv tills jag dör. Men det verkar väl litet tråkigt, inte sant?

Mamma skrämde mig idag med att påstå att mitt liv inte kommer bli ett enda långt sommarlov bara för att jag inte jobbar. Mina vänner, påstår hon, kommer ju alla skaffa fru och jobb. Då kom Ida på att jag nog kommer bli "farbror Carl" som kommer och hälsar på vid alla möjliga tidpunkter.

Jag kan tänka mig att alla mina vänners fruar kommer hata mig. Liksom, vem fan vill ha en långhårig, skäggig, haschdoftande gubbe som helst bara vill spela TV-spel och prata serier hemma hos sig? Dessutom kommer jag aldrig ha körkort, så jag kommer köra moped resten av livet. Deras ungar kommer i alla fall att älska mig.

Jag avslutar dagens dagboksinlägg med ett citat:

And everybody's got to live their life
And God knows I've got to live mine

Fast jag har alltid hört fel, och trott att han sjungt "and everybodys gone to live their life". Då skulle den helt plötsligt en helt annan innebörd. I alla fall för mig.

Har spenderat de senaste dagarna med att försöka lära mig fotografera. Eller snarare att posera, då jag inte ägnar särskilt många minuter bakom kameran. Så går det när man inte har någon annan än sig själv att fotografera. Det skulle vara roligt att fotografera en annan människa. Jag tror att jag ska be pappa lära mig hantera hela hans ljusutrustning nu.

Jag såg att Gammal Hårdrockare la upp bilder på sin lägenhet, och jag vill ju inte vara sämre. Hade dock inga bra överblicksbilder, och dessa bilder är ganska gamla. Nu har jag mycket mer böcker, skivor och filmer som trängs i de ack så små bokhyllorna. Snart ska jag bygga ännu en hylla, bara för att få plats med mer justa prylar.

Igår insåg jag att jag inte köpt något på säkert ett vecka. Jag kände mig så duktig att jag förtjänade lite grejer. Det resulterade i:

Black hole av Charles Burns
The exterminators Volume 2
Äldreomsorgen i Övre kågedalen av Nikanor Teratologen
Pride of Baghdad av Brian Vaughan

Den första är en serieroman (återigen, varför skriva graphic novel när det går att utrycka sig full förståeligt på svenska?) som handlar om livet som ung i mitten av 70-talet. Det kanske låter trist, men snart bryter ett sexuellt överförbart virus ut. Ett virus som orsakar hemska deformeringar hos bärarna av det.

Äldreomsorgen i Övre kågedalen minns jag att jag skrev om häromdagen. Den utspelar sig i västerbottens mörk skogar, och berättar en vacker historia om den sadistiska kärleken mellan en morfar och hans barnbarn. Innehåller mycket sex, sadism, incest, homosexualitet och kärlek. Ungefär som Onkel Kånkel för intellektuella, tänker jag mig. Nikanor Teratologen (som givetvis är en pseudonym) räknas för övrigt som en av Sveriges mest allmänbildade människor. Åtminstone enligt Svenska Akademiens evige ordförande, Horace Engdahl, och hans ord väger tungt i ett sammanhang som detta.

Pride of Baghdad beställde jag för att Yamina talade så varmt om den. Dessutom har den vunnit något pris för bästa serieroman, och verkar vara bra.

Appropå pengaspendering käkade jag kebab för 140 kronor idag. Det var en jävla massa kebab, och det var värt vartenda öre. Viktor vann dock genom att äta kebab för närmare 200 kronor.

Idag kom jag att tänka på hur mycket jag avskyr TV. Jag förstår inte charmen med att sitta och låta sig matas av skit som inte bjuder till någon som helst eftertanke eller reflektion.

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om detta, men jag orkar inte. Det känns som att jag sammanfattade min tanke ganska bra i bara två meningar. en mening hade nog räckt; TV bidrar till att göra mänskligheten ännu dummare. Det låter fånigt att säga att man aldrig ser på TV, för det säger alla, men jag gör faktiskt inte det. Jag har inte ens tv på rummet längre. Teven i lägenheten använder jag bara för att se film, jag skulle inte ens ha en boxer om det inte vore för att min syster vill det.

Men då är jag också en snobbig kultur-elitist som dyrkar DN:s kulturbilaga.

Nu sitter jag här, iförd korta shorts och ett långt linne. En ganska solid outfit, alltså. Kom just att tänka på hur mycket jag avskyr anglifieringen av det svenska språket. Normalt drar jag mig väldigt mycket för att använda engelska ord och direktöversatta uttryck, åtminstone i skrift.

Egentligen borde jag ringa och boka tatueringstid, men jag avskyr telefoner. Jag skulle inte ha några som helst problem att gå in dit och boka tid, men just att ringa tar emot. Jag avskyr det verkligen mer än allt annat, vilket blir ett stort problem då man ofta förväntas våga sköta saker och ting per telefon. Att betala 60 kronor för att åka till Luleå och boka tid känns också det jobbigt. Fast mer på ett fysiskt plan.

En gång köpte jag pizza en familjepizza på Hawaii. När jag kom hem till Amanda märkte vi att vi fått en pizza MED skinka. Helvetet bröt loss och jag blev tvungen att ringa och klaga och be om en ny. Det är en milstolpe i mitt liv.

Idag funderar jag på att ta en promenad med Buster. Säg till om ni vill göra mig sällskap.

Raja Ram

Lyssnar just nu på Raja Ram's första band, The Quintessence. Riktigt skön knarkjazz från det sena sextiotalet. Raja Ram är väl kanske mest känd som den ena halvan av Shpongle. Vad exakt han gör i Shpongle, förutom att knarka och vägleda Simon Posford är tämligen oklart, men i Quintessence spelar han flöjt som en gud.

Litteratur

Jag har märkt att jag bloggar ovanligt lite om böcker, trots att det är ett av mina intressen. Därför sammanställde jag en liten lista över senast lästa böcker, och böcker jag läser just nu.

Den senaste boken jag läste ut är HP Lovecraft's "Fallet Charles Dexter Ward". Den har tidigare getts ut under namnet "Gengångaren". Den nya översättningen av Gunnar Gällmo ges ut av Vertigo förlag, som kanske är det enda svenska bokförlaget jag gillar. Framförallt specialiserar de sig på erotisk litteratur (Markis de Sade, Leopold von Sacher-Masoch osv), men de ger även ut en den gotiska skräckberättelser och grekiska dramer.

Jag har läst det mesta Lovecraft har skrivit, framförallt Sam J Lundwalls klassiska översättningar från 80-talet, men även den del på engelska. Faktiskt föredrar jag att läsa på svenska, trots att jag egentligen är starkt emot översättningar.

Fick även hem "Rummet, virveln och den döda flickan" av Edgar Allan Poe, också den utgiven på Vertigo. Poe har det mesta jag gillar. Det är gotiskt, dekadent och mörkt; dystert, fasansfullt och underbart vackert. Poe såg aldrig sig själv som författare, utan som poet. Det märks tydligt i hans noveller, där språket används för att skapa en stämning, snarare än för att föra historien framåt.

Just nu funderar jag på att ta itu med Nietszches "Beyond good and evil". Jag har bara tittat i den som hastigast och insett att det knappast är något man sätter sig ned och läser litet över lunchrasten. Vertigo förlag har för övrigt nyligen gett ut "Så talade Zarathustra" i översättning av Nikanor Tetratologen, som kanske är mest känd för de incestuösa berättelserna om en ung pojke och hans morfar i de djupa västerbottniska skogarna. Tyvärr finns den ännu bara som inbunden, och jag har inte råd att köpa riktiga böcker, utan håller mig till paperbacks.

För närvarande läser jag Neil Gaiman's Newerwhere. Jag förknippar kanske främst Gaiman med Sandman, som gavs ut under det sena 80-talet av Vertigo (det andra vertigo som ger ut DC:s vuxenserier, alltså). Den breda massan kanske förknippar honom med "Stardust". Nåväl, Neverwhere är en modern fatasyroman, nästan i stil med Harry Potter. Fast välskriven och fylld av brittisk humor, nästan i klass med Terry Pratchett.


Lade just märke till att det här inlägget blev ganska långt. Jag tvivlar på att någon faktiskt läste allt, men det är min blogg och jag skriver för min egen skull.

Scientologkyrkan

Jag var nyss ute och tog en promenad på renöberget tillsammans med min kära följeslagare Buster.

För ett tag sedan började jag tänka på den konstiga anti-vaccinationshypen som rådde när jag var ung. Visste ni att det var Scientologkyrkan som startade den? Visste ni att nästan all anti-medicineringspropaganda i Sverige också kommer från scientologkyrkan? Nästa gång ni ser någon gnälla på att man ger barn amfetamin, fråga då denna ifall man kanske borde ge barnen anti-thetanbenahdnling istället.

Jag hatar anti-medicinmänniskor (många sammansatta ord idag). Fast jag hatar väl ganska många antar jag. Jag vet inte ens om jag skulle ha klarat grundskolan utan allt metylphenidat, propavan och benzo. Fast det kanske bara berodde på mina ovanligt höga nivåer av kroppsthetaner. Vem vet? Kanske hade mitt liv varit underbart om jag istället för att äta medicin för tiotusentals kronor skulle ha lagt dessa pengar på dianetikbehandlingar.

Ibland funderar jag nästan på att bli Scientolog. Det skulle vara ett sånt jävla fuck you åt allt och alla, liksom. En spark med stålhättad sko rakt i pungen på hela mänskligheten.

Hur skulle världen se ut utan Scientologer? Inget Return to Forever, i alla fall. Och utan Return to Forever skulle allt livet te sig bra trist.

Nu ska jag läsa klart Neverwhere och äta godis. Puss.

"Jag gör det enda rätta för en sann norrländsk karl. Det är bara att ta allt det dåliga och stänga in det riktigt djupt inom sig för att sedan aldrig mer släppa ut det."

- Rasmus

Idag lämnade nog ingen oberörd. Jag hade inte mycket relation till Hannah, men jag minns att vi en gång pratade om Sjunde Inseglet. Inte heller det var mycket till konversation, snarare:

- Sjunde inseglet? Jag älskar den filmen!
- Ja, den är bra.

Om det ens var så mycket, jag minns faktiskt inte. Eftersom att jag är så tuff och manlig gråter jag inte, men inte ens mina ögon var torra efter att ha hört dikten Paolo Coelho skrev till Hannah och sett fotografiet av henne längst framme vid altaret, ovanpå den lilla vita kistan.

Jag var nyss tvungen att redigera föregående blogginlägg. Varför? Jag hade skrivit priserna på saker jag äger, och har tänkt köpa. Vem fan gör så? Det känns som något en nyrik modebloggare från stockholm med taget efternamn skulle kunna göra. Typ:

"Hittade en skiiitsnygg Omega-klocka idag! Den var typ assnygg, inte särskilt dyr heller! Fick betala 3.500 för den."

Låt oss nu analysera föregående mening. Förutom det fåniga språket skulle jag störa mig på (ty denna mening är blott fiktiv) att priset på klockan angavs. Varför? För att klockan för det första faktiskt ÄR billig, och för att författaren(-innan) tror att hon har köpt en dyr klocka, men måste skriva att den var billig, för att inte verka fattig.

Förstår ni resonemanget?

Nu känner jag mig som en nyrik stockholmskille med taget efternamn. 3500 är givetvis ganska mycket pengar; jag skulle inte köpa en så pass dyr klocka bara sådär.


Whoa, jag sitter och stör mig på att mitt inlägg liknade ett fiktivt inlägg som säkert bara existerar i min hjärna. I min fiktiva hjärna alltså, för vad är väl mina tankar om inte en illusion?

Idag besökte jag en urmakare med min far. Det ena ledde till det andra, och vips hade jag köpt en klocka för 6.500 kronor. En ganska bra investering, enligt mig.

Nej, egentligen inte. Egentligen köpte jag ingen klocka heller, men jag hittade en riktigt snygg Jaques Lemans som jag förmodligen kommer köpa. Hittade ingen bild, men den var ganska enkel och klassisk. Särskilt dyr var den inte heller. Dessutom värderade jag min guldring. Känns tryggt att veta att jag när som helst i alla fall skulle ha råd med ett gram heroin.

Imorgon (?) ska jag och Sanna boka tatueringstid på Aeon. Känns spännande att kanske få bli tatuerad av en gammal idol, Tomas Hallbom. Dessutom borde jag pierca bröstvårtan, men jag kommer knappt ha råd efter tatuering. Appropå tatuering så tror jag mig äntligen ha lyckats tatuera mig själv. Jag vet inte ifall det kommer hålla, men det ser väldigt fint ut än så länge. Om det lyckas kommer jag förmodligen förstöra rätt så stora delar av min kropp med min hemmabyggda tatueringspenna.

Idag var jag ute och gick med Buster i stan. Jag kom fram till att man faktiskt får ganska mycket respekt (i ordets nyare betydelse, i alla fall) med en stor hund. Inga andra hundägare vågade låta sina skithundar komma fram och hälsa på honom.

När jag gick genom stan insåg jag också hur pinsamt det skulle vara om han bajsade så att någon såg. Jag tog faktiskt med mig en påse för säkerhets skull, men jag tvivlar på att jag hade vågar plocka upp efter honom. I min evigt fantiserande och dagdrömmande hjärna målade jag upp ett scenario där en gammal tant skriker åt mig för att jag struntar i bajspåsen. Jag stirrar på henne ett tag, sedan på Buster och tillbaka på henne igen. Lungt och sansat säger jag till henne:

- Och vad fan ska du göra åt saken?


Kapitel 2.

På vägen hem köpte jag en påse sjukt äckligt godis. Det var en stor påse med "påväg godis" från Statoil. Jag visste exakt hur det skulle smaka. Kemiskt, oljigt, ofräscht och helt underbart. Alla godisar smakar exakt likadant, förutom de svarta, som har en mycket subtil smak av något som skulle kunna påminna om lakrits. Åtminstone för en med mycket livlig fantasi. Eller någon som inte vet hur lakrits smakar. Fast vad spelar det för roll? Jag gillar inte ens lakrits.

kissbomb

Idag vaknade jag typ 8.10 av någon outgrundlig anledning. Det gör jag rätt så ofta nuförtiden och jag har därför blivit lite av en mästare på att fördriva tid. Att fördriva tid hemma är alldeles för enkelt, det är ju bara att sätta sig framför datorn så seglar tiden iväg likt svalor under en molnfri himmel. I lägenheten är det bra mycket svårare. Lite av en utmaning, till och med.

Mina regler var: ingen dator och ingen tv. Således fick jag fördriva tiden på det gamla hederliga sättet; Resident Evil 4.

Ungefär så långt kom jag med min dag. Nu är jag hemma och har rent av hunnit med en skogspromenad med min nyförvärvade jycke, Buster.

Jag funderar på att ta en lång promenad med honom ikväll, ifall någon vill följa med mig. Det är tråkigt och läskigt att gå ensam i mörkret, särskilt när jag bor mitt ute i skogen. Fast Buster väger 47 kilo och är stor som fan. Dessutom kan han skälla på kommando och är allmänt livsfarlig. Det var till mig vi skaffade honom, fast nu har alla insett hur awesome han är, så jag får aldrig ha honom för mig själv.


Dagen började för övrigt med att jag käkade upp Viktors kvarglömda yoghurt. Den var helt sanslöst god och krämig. Jag önskar att jag hade kvar den nu. Då skulle jag ha ätit den en gång till.

Nu ska jag fortsätta fördriva tid och vänta på bättre tider.

Puss på er tills vidare.

ETT FINT BILDSPEL

I Piteå är allt möjligt

Här har vi kapacitet att ta hand om riktigt stora konferenser och arrangemang. En rad rikstäckande organisationer liksom stora utländska företag har genom åren valt att lägga såväl årsmöten som kongresser hos oss. Så oavsett om ni är 150 eller 1500, så ordnar vi konferensen åt er.

Piteå City

Den mysiga stadskärnan med omnejd rymmer det mesta inom gångavstånd. Här finns konferenslokaler, konsert-, arrangemangs-, och mässhallar. Året runt erbjuds god mat, charmiga hotell och upplevelser som överraskar.

Nu när jag passade på att äta middag #2 skulle jag skoja till det lite genom att använda blåbärssylt istället för lingonsylt på min ugnspannkaka. Det hela blev tämligen misslyckat, och jag bestämde mig hastigt för att blåbärssylt faktiskt inte är någon höjdare på just ugnspannkaka.

Jag hann även med att fotografera Dagens outfit som idag består av ett par mjukisbyxor från Champion (inhandlade under det tidiga 2000-talet) samt ett Rött Linne med skojigt mönster. Inte allt för casual, men ändå inte för uppklätt och preppy.

Efter säkert 20 minuter av misslyckad miniräknarprogrammering ledsnade jag. Jag har nu insett att det inte ens är nördigt på ett coolt sätt att kunna sådant. Det är bara nördigt.

Jag försökte programmera något slags textbaserat rollspel, men icke.

Min dag (ungefärliga tidsangivelser)

08.00

Vaknar av att mamma väcker mig. Bestämmer mig för att inte gå till skolan. Går upp och äter frukost.

08.30

Alla åker hemifrån, jag lägger mig och läser brott och straff.

10.00

Slår igång "gudarna måste vara galna". Skrattar lite åt de korkade negrerna.

11.00

Tar mopeden till brevlådorna. Kör utan hjälm. Känner mig busig.

11.05

Brevbäraren har inte kommit än. Kör tillbaka.

11.10

Ser brevbäraren på vägen hem. Mopeden tvärdör. Jag rullar ner till huset, hoppar på cykeln och cyklar i full fart till brevlådorna.

11.15

Hittar ett paket till mig.

11.20

bestämmer mig för att laga lunch. Väljer mellan stekt palt och omelett. Jag väljer det sistnämnda. Den blir grå, mosig och äcklig, men jag äter ändå upp den.

12.00

Åker och solar på Suntan.

12.30

Upptäcker min systers ultra-avancerade grafiska miniräknare. Pillar på den tills jag blir less. Läser lite och sitter vid datorn. Fortsätter med det.

16.20

Ida berättar att Johan har kopplat ihop sin miniräknare med sin brors. Jag gör ett nytt försök med den och börjar pilla. Det funkar inte.

Jag har efter nästan ett års uppehåll återupptagit bloggandet. Varför, kan man undra. Uppriktigt sagt är det mest för att jag har alldeles för mycket fritid, samt för att jag varken orkar eller vill uppdatera bilddagboken hela tiden. Dessutom kan jag välja att vara mer anonym här, vilket kan vara en fördel.

Nåväl. De senaste dagarna har jag inte gått i skolan. Jag vet inte heller när och om jag tänker fortsätta med det. Jag trivs ganska bra i hemmets lugna vrå, framför min dator och omgiven av olästa böcker.

Dagens största äventyr var att kontrollera brevlådan. Mycket riktigt fann jag där ett efterlängtat Bokuspaket, innehållandes en 450 sidor tjock " the Savage sword of Conan the Barbarian"-volym, samt HP Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward".


Conan-volymen är nog det största som har hänt på seriefronten på ett bra tag. Fast jag köpte faktiskt "Simons 120 dagar" av Simon Gärdefors häromdagen. Jag har alltid hyst något slags hatkärlek till svenska serier. De är väldigt ofta svåra, ångestfyllda, vänsterinriktade och kultursidiga. Allt som jag gillar, alltså. Men samtidigt blir det lätt en parodi på sig självt. Jag drar mig numer för att använda ordet "pretentiöst", vilket mycket möjligt kan vara ett av 2000-talets mest över- och felanvända ord (näst efter "politiskt korrekt", alltså) men svenska serier lider ofta av detta.

Simons 120 dagar var i alla fall inte något åt det hållet, utan liknade snarare Rocky i sitt upplägg och sin avslappnade och ungdomliga berättandestil. Jag funderar på att dyka ännu djupare i de svenska seriernas nattsvarta värld, och beställa typ Olle Ångest eller Klas Katt, men jag vet inte huruvida jag är redo för ett sådant dramatiskt steg i livet eller ej.