Min Last.FM-lista tycks ha uppdaterat sig själv. Vad pinsamt att The Doors är högst upp. Maken till pseudoexistentialistisk (gissa om det ordet får rättstavningsprogrammet att gå bärsärk?) mumbojumbo finns ju inte. Jag kan inte påstå att jag direkt ogillar The Doors, men jag förstår inte all denna hype kring ett enligt mig ganska mediokert band. Men framförallt står jag inte ut med Jim Morrissons texter. Värst är det kanske på en i övrigt ganska mysigt slick skiva som An American Prayer. Hans dikter är och förblir oerhört dåliga. Inte ens hans samtida poeter gillade dem. Det kanske säger en hel del, med tanke på att de allihop var mitt inne i en märklig regnbågsfärgad masspsykos, som lyckligt nog övergick ett ett mörkt och dyster 70-tal med krig, våld och tungt missbruk.

Nåväl, jag kanske inte borde störa mig på småsaker, men det skulle onekligen vara mer representativt för min musiksmak om någon jag faktiskt gillar var högst upp. Tillexempel Steve Reich. Han kan mycket möjligt vara min favoritkompositör (notera skillnaden mellan favoritkompositör och favoritmänniska), näst efter Stravinskij.

Idag gjorde jag ännu ett misslyckat försök att läsa svenska konstserier. Jag avverkade Ackebo, Lundgren och andra stående kulturside-favoriter. Lena Ackebo är för övrigt inte serietecknare längre; hon är bildkrönikör (!). Det går bara inte att gilla. Det är för konstnärligt och överambitiöst för mig.

VARFÖR kan inte svenska serietecknare göra vanliga grafiska romaner, med aktuella innehåll? Det finns ju hur mycket som helst att ta från. Sverige har så många brister att det skulle kunna fylla 10 absolute edition från DC, bara någon tog sig tid.

Men nej, istället lägger man ner massor av tid på att rita konstiga svartvita serier som i väldigt många fall faktiskt bara är överambitösa konstnärsprojekt.

Så härmed vädjar jag till Sveriges serietecknare: Gör något som vi vanliga dödliga kan förstå oss på och relatera till!

Men när jag tänker efter finns ju redan Rocky. Det kanske räcker så?