The League of Extraordinary gentlemen.

Åhh, äntligen har "The Black Dossier" släppts som TPB, och jag beställde den nyss. Jag hade verkligen velat ha den inbundna, men den har varit helt slut sedan urminnes tider. Nu missar jag allt extramaterial, som 3D-glasögon och utvikningsbar 3D-bilaga, men man kan ju inte alltid få som man vill.

Jag bor fortfarande ensam. Nu har jag lagat en utomordentligt god soppa och avnjuter den tillsammans med hembakat grekiskt bröd.

Det är egentligen ganska mysigt att bo helt ensam, även om mina 19 kvadratmeter får mig att känna mig en aning instängd. Jag har även någon sorts Genesisrennässans (kul ordlek, men ingen kommer förstå den), då jag saknar riktig dator här men har halva min vinylsamling till förfogande. Den bra delen av samlingen, alltså. Den som till största delen består av Yes, Genesis och annan 70-talsprog.

Tidigare har jag inte riktigt gillat Foxtrot, men nu inser jag vilken sjukt episk skiva det är.

MIN DAG

Natten spenderades på en kall lädersoffa, som desutom är för kort för att jag ska kunna ligga bekvämt i den. Någon gång under natten vaknade jag och bestämde mig för att sova på en filt istället för det kalla, klibbiga lädret. Jag vet inte om den obekväma, skrynkliga och stickiga yllefilten var någon större uppgradering.

Jag bestämde mig för att spela games, och slog glad i hågen igång Resident Evil 4. Vad är det första jag upptäcker? Jag har slut skott i alla vapen utom min trogna, helt ouppgraderade rifle och 3 skott i min ultrauppgraderade shotgun. På något mirakulöst sätt lyckas jag ändå ha ihjäl mina fiender och klarar mig förbi stället jag var på.

MEN VAD HÄNDER DÅ?

Nu möter jag en ny sorts sjuk jävla odödlig regenereande zombie som är helt omöjlig att döda. Och det kommer inte en, direkt. När jag försökte fly från dem fastnade jag bara i en återvändsgränd, för att mitt passerkort i vanlig fin inkonsekvent Resident Evil-anda inte fungerar på dörren jag måste forcera. FINT.

Så nu sitter jag framför datorn, dricker sjukt starkt kaffe och funderar på att spela något annat istället. Men jag får bara ett episkt gamer-damp när saker och ting går dåligt.

I shake my fists at skies above

Igår pratade jag och pappa och det blir mest troligt ingen New York-resa. Dollarn har gått upp för mycket och förväntas stiga ännu mer; det blir helt enkelt inte lönsamt att åka.

Nu sitter jag och surar och dricker dagens första kopp kaffe.

Fast någonstans har jag tänkt åka. Helst vill jag åka med någon som inte är min pappa, och helst vill jag åka till Istanbul. Men jag tvivlar på att särskilt många delar min fascination för Turkiet. I senaste numret av Dorian ("Gay life in style") fanns en artikel om Orientexpressen. Det skulle vara jävligt awesome att åka hela, från Paris till Istanbul. Men det skulle kosta kanske 40-50.000, och det känns som att jag inte har lust att spendera så mycket pengar på en ganska kort resa. Jag äger inte ens så mycket pengar. Dessutom har Orientexpressen sjukaste priserna i resturangvagnarna. 60 kr för en kopp kaffe, 300 kr för en flaska vin, ett par tusen för den billigaste skumpan etc etc. Och jag är ju en kille som gillar att svina som fan, det går bara inte ihop.

Jag har tillsammans med Viktor under en längre tid utvecklat en avancerad rasbiologisk teori. Först och främst vill jag avsäga mig allt eventuellt ansvar,och rasistförklaringar undanbedes. Nej, detta går bortom vad vi oftast kallar rasism. Detta går förbi Uppsala Rasbiologiska Instituts första trevande steg i vad som senare skulle utvecklas till den något så när fulländade rasteorin. Jag pratar om high fantasy. För att först ge en kort bakgrund börjar jag att beskriva de olika raserna, och deras motsvarigheter:

Vita - Humans. Vi är ganska bra på ganska mycket, men inte specialister på något. Kan utbilda sig inom de flesta områdena.
Svarta - Orcs. Starka men primitiva. Utomordentliga fighters, men kan också bli skickliga shamaner.
Judar - Dark Elves. Skickliga men fysiskt svaga magiker. Några av de främsta magikerna, goda såväl som onda har varit judar. Utkämpade i första tidsåldern ett episkt slag mot sina tidigare stamfränder, High Elves, vilket separerade de båda klanerna. Judarna (drow) förlorade och vandrade i ödermarkerna i nästan 80 år, innan de fann det karga och öde Naggaroth. Väntar på att bli tillräckligt starka, för att kunna återvända till ljusets rika och besegra asiaterna i ett slag som enligt deras gud, Khaine, kommer resultera i världens undergång.
Grå - Blandning mellan humans/dark elves. Också bra på mycket, men specialiserar sig oftast på mer stealthbaserade profssions. Föredrar att slåss ensamma.
Gula - High Elves. Mycket kraftfulla sorcerers, men saknar även de fysiskt styrka. Slåss ofta i stora antal och föredrar längre spjut och bågar framför svärd och närstrid. Fördrev sina mordiska artfränder i det första stora alverkriget. Lever nu i öst, där de har byggt mäktiga riken.



Nu har jag överansträngt mig, men imorgon kommer mer om vår ytterst avancerade teori. Kommer även gå in mer på intelligensbaserade judemagin, och hur den skiljer sig från den spiritus-baserade magi de mer "primitiva" raserna använder sig av. Snart kommer ni också lära er se världen som den borde se ut.

Ibland blir jag nästan chockerad över vilken musik jag lyssnar på. För bara några år sedan hade stora delar av min musiksmak tett sig som en omöjlighet.

Jag älskar Wu-tang clan och Burzum. Sådan är jag liksom. Kanske en för många omöjlig kombination av två till synes helt skilda musikstilar. Jag avskyr när jag får frågan "vad lyssnar du på för musik?". Jag brukar inte ens svara. Egentligen skulle jag vilja säga "en blandning av minimalistisk konstmusik, electrofolk och 80-tals hiphop, kanske kryddat med en aning rymdrock och norsk black metal". Men hur vettigt skulle det låta egentligen?

Nej, tacka vet jag när man var tretton år och tog musikstil som ett helt paket. Var man hårdrockare klädde man sig som en sådan, och hatade all annan musik. Då var det enkelt. När någon frågade vad man lyssnade på kunde man svara "classic rock". Nu blir livet bara mer och mer komplicerat. Det tidigare så enkla svartvita tänkadet utvecklas till en geggig gråskala, fylld av dubbelaspekter och annat som inte existerade i min trettonåriga hårdrockshjärna.

Livet som nästan vuxen är jävligt kasst. Jag vill hellre bli någon sorts långhårig Peter Pan. Bara sitta hemma, spela samma kassa blueslicks på min Les Paul och lyssna på samma klassiska rock jag lyssnat på i trettio år. Vägra lyssna på något nytt, vägra ta in nya åsikter och vägra klippa sig och skaffa ett jobb. Det vore minsann någonting.

Miles Davis

Jag har hittat en ny pryl jag måste ha.

• Two CDs (original album plus studio sequences, false starts, and alternate takes from 1958-59 sessions, plus 17-minute “So What” live in Holland, 1960)
• DVD: newly-produced documentary featuring superstars of jazz
• 60-page ‘perfect-bound’ 12x12 full-color book, tons of photos
AND
• 180-gram blue vinyl 12-inch LP– first time ever in a Legacy box set!

Den uppmärksamma har redan förstått att det är Miles Davis - Kind of blue det handlar om. Boxen kostar dock kring 75$, men det är egentligen inte alls mycket med tanke på hur mycket godsaker man går.

Allt kommer givetvis i en grymt snygg blå slipcase.

Jag har lite pengar över, så det kanske får bli en beställning från Amazon? Men jag avskyr deras fraktkostnader. Orkar inte vänta en månad, så det är den dyraste frakten som gäller. Den kostar nästan 300 kr tror jag.

Jag behöver ett jobb. Jag har egentligen inte så jättemånga krav, bara tre.

1. Jag måste tjäna över 100 kronor timmen.
2. Jag tänker inte börja tidigt
3. Det får inte vara på Aditro.

Egentligen är de första två ganska flexibla, men det tredje tänkte jag köra rätt så hårt på. Vad som helst utom Aditro blir bra när jag tänker efter. Helst vill jag arbeta på ett bokförlag. Kanske med korrekturläsning, eller vad som helst faktiskt. Korrekturläsning tror jag inte att jag skulle klara av särskilt bra egentligen, även om min grammatiska kunskap är mycket större än den verkar; jag kan inte skriva för skit, men upptäcka fel i andras texter är jag en jävla demon på. Dels har jag nästan ett inbyggt rättstavningsprogram i hjärnan, som automatiskt understryker alla fel med en ilsken röd färg, dels har jag faktiskt relativt goda kunskaper i mer teoretisk grammatik som jag kan plocka fram när något ser tveksamt ut. Synd att jag inte får läsa Svenska C i skolan. Fast det gör inget egentligen. Jag är självlärd till 99% när det gäller språk.

Sen är jag inte bra på så mycket annat. Skriva kan jag nästan om jag anstränger mig nog mycket. Mer än vad jag gör när jag författar ett inlägg som detta, som jag inte ens läser igenom efteråt; på så sätt slipper jag skämmas över alla fel.

Jag kanske borde bli deckarförfattare. Det kan vem som helst bli. Åtminstone om vi ser till hur den svenska populärlitterära scenen ser ut. Men då skulle jag skriva under pseudonym, och det tror jag inte att förlaget skulle gilla, särskilt inte när deckarförfattandet nästan bara verkar bygga på marknadsföring och varumärket; författaren, alltså.

Nej, det här med jobb kanske inte är något för mig. Helst vill jag bara lära mig turkiska och flytta till Istanbul och skita i allt vad Sverige heter. Men det skulle jag aldrig orka.

MIna tatueringar

Ibland när jag beundrar min nakna kropp lägger jag märke till att jag faktiskt har två tatueringar. Två tatueringar de flesta inte ens vet om att jag har. Det gör inte så mycket, för de är ganska fula.

Tatuering #1 hade varit snygg om jag hade gjort den med en tjockare nål, eller stuckit djupare. Funderar på att peta om den någon dag, så att prickarna blir större.



Tatuering #2, den är fan inte snygg någonstans. Men jag ångrar att jag inte gjorde den större. Då hade jag i alla fall haft något att garva åt i min stilla ensamhet. Nu är den alldeles för fånig för det.

Problemet är att jag är så fruktansvärt dålig på att rita. Då begränsas snabbt tatueringsmotiv till enkla geometriska figurer och streck. Jag var nära att tatuera mig på knogarna och på handen. Tur att jag inte gjorde det. Men jag vill ha en handpetad tatuering på handen, fast jag vill inte göra den själv. En gång i tiden hade jag "SYD" på mitt ben. Fast den gjorde jag inte nog djup, så den lossnade med tiden.

Så, nu har ni fått se mina fula tatueringar. Vill någon tatuera mig (endast med nål och bläck, givetvis. Maskiner är för bögar) är det bara att säga till,

Bajsberga

Jag upptäckte just att jag redan har råkat halvt bryta av mitt bankomatkort. Jag hann ha det i 3 veckor tror jag. Nytt rekord, om jag inte misstar mig. Det är inte helt omöjligt att jag är inne på kort #15 nu. Ganska troligt, faktiskt, om jag räknar lite. Så går det när man inte använder sig av plånbok. Men det börjar kanske bli dags att köpa en nu? Helst vill jag ha en riktigt tacky sådan, gärna med sverigeflaggor eller kanske ett snyggt, fräscht volvomotiv? En plånbok med en ylande varg eller en fredspiperökande indian skulle inte heller sitta helt fel.

Över till något helt annat. Jag har redan lessnat på Korg DS-10. Skulle någon vilja köpa det så säljer jag det gärna, då jag har slarvat bort kvittot på det. Nu sitter jag istället och taggar inför sverigereleasen av Proferssor Laytons Curios village. Fast jag har nästan att flashkort på gång, och med det slipper jag ju köpa spel, någonsin.

För övrigt säljer jag mitt Wii med 8 spel (alla man vill ha, typ + 3 eller 4 spel till SNES/NES-emulatorn) för 3500. Två handkontroller och två dåliga gamecubevarianter följer också med. Alla originalkartonger och manualer finns, tack vare Patriks oklanderliga pedantskötsel av allting. Finns att hämta upp på Lasarettsvägen, eller på Renön om någon nu mot all förmodan skulle ha vägarna förbi.

Känns kul att jag har lagt 5-6000 kr på sweet games i sommar. Fast jag har säkert lagt 3-4000 på böcker och serier. Det däremot, känner jag ingen ångest över. 19000 kr kostade sommaren mig, har jag räknat ut. Jag är dock inte ens nära obesegrad i konsten att bränna pengar, inte ens i mitt eget gäng, där en pentanrunda gärna går loss på 2-3000 kronor för somliga.

Idag lämnade vi in vårt arbete om Wu-Tang Clan. På något mirakulöst sätt fick vi de urpsrungliga 9 sidorna att bli till 16. Allt går med hjälp av rätt typsnitt (arial kändes overkill, så vi körde på gamla hederliga Helvetica) och 1.5 punkters radavstånd. Och listiga radbrytningar, givetvis.

Ska kanske tilläggas att de andra grupperna skrev mellan en och två sidor.

Jag och Rasmus skapade idag en ruggigt episk virveltrumsproduktion. Än så länge har vi använt oss av tre spår; en samplad virvel med sjukt mycket gejtat reverb och kompression från utan denna värld, en inspelad skräpvirvel som låter metalliskt och tunt, samt ett kantslag från sagda virvel. Tillsammans bildar det en sjukt mäktig virvel som ett mycket beundransvärt sätt käkar upp hela ljudbilden till frukost.

Här borde det tilläggas att låten ifråga är en lågmäld, akustisk visa i bästa Anna Ternheimstuk. Helt rätt låt för en fläskig 80-talsvrivel i bästa Born in the USA-stuk, alltså. Vi funderade först på att lägga lite lap steel och kontrabas, och kanske lite finstämd körsång, men lyckades inte ta ut varken ackord eller melodi. Så det kanske får bli några häftiga fissynthar och en gitarr med sjukt mycket chorus och ett fult slapbackdelay istället.

En general midi-sax skulle även det sitta som en smäck, kanske med lite lek med pitchhjulet också, för att få det ultimata sex-ljudet?

Ack, möjligheterna äro oändliga.

En dag i kapitalismens tecken

Idag har jag köpt och fått och hittat så mycket sweet stuff att jag tror att jag skulle dö lycklig om jag dog nu. Dagen började med att jag började tänka på gårdagens episka loppisfynd.

Inbunden Watchmen på svenska (!) - 5 kr. Detta är nästan i klass med Killing is My business-fyndet. Fast inte riktigt, egentligen. Efter att min ansiktsbehandling var färdig (ja, till och med det har jag hunnit unna mig) gick jag in till Gamestop för att hämta en Gamereactor åt Viktor, som suktade efter denna fantastiska tidsskrift. När jag väl var där passade jag på att köpa sweet item #2: Korg DS-10

Två synthar med en 16-stegs sequencer vardera samt en trummaskin. Dessutom mastereffekter (även om dessa var litet snålt tilltagna, bara delay, flanger och chorus), VCO-kontroller och mängder av andra delikata funktioner.

Ett fantastiskt tidsfördriv.

Och nu, för att runda av denna episka dag hittade jag ett AdLibrispaket i brevlådan, som jag inte ens behöver betala själv (observera mitt klockrena exempel på ett syftningsfel, jag låter det vara kvar som avskräckande exempel). Två wins i en smäll, alltså.


Jag har så mycket roliga grejer nu att jag inte ens vet var jag ska börja. Dessutom har Fakal - Tears run dry återfunnits och Viktor hittade en Youtubevideo med en enhandad gitarrist som shreddar som en gud. Själv sitter jag sitter här och lyssnar på Fronda.

Nu kan ingenting besegra mig.

DAGENS OUTFIT

Eftersom att jag inte längre går så mycket i skolan har jag all tid i världen att ägna mig åt mina intressen. För första och enda gången i världshistorien lägger jag härmed upp en Dagens Outfit-bild. Jag vet. Jag borde inte göra det. Jag borde inte gå ned i det bottenlösa träsk där så många unga vackra människor för evigt sitter fast. Men vad ska jag annars göra av mitt liv? Det enda jag vill vara är en snygg, rik och charmig engelsk överklassherre från det sena 1800-talet, i bästa Jane Austen-stuk. Alas, alack! Det kommer jag aldrig bli.

Istället är jag en svettdoftande 90-talist med dålig hy och



Dessutom började jag röka igen idag, vilket resulterade i att jag rökte den kanske bästa cigaretten någonsin. Men allting har sitt slut, så också sagda cigarett. Även detta ack så värdelösa blogginlägg.

Beställde nyss:

Gasen i botten, Hieronymus Bosch av David nessle

och Mods, Stockholm 1964-67 av Kenneth Ahlborn & Urban Nilmande

Den första är ett svenskt (duh) seriealbum som jag mest köpte på grund av det absurda namnet. Förhoppningsvis är albumet lika absurt som det verkar. Mods är en fotobok som dokumenterar just modsen i 60-talets Stockholm. De kostade enbart 50:- styck på Ordfronts hemsida. Frakten går på 29:- oavsett hur mycket du beställer. Det hade nästan blivit billigare att köpa dessa böcker på AdLibris, men det känns trevligare att stödja förlaget direkt. Särskilt när det är ett så pass litet förlag men som ändå ger ut majoriteten av alla svenska serier av independentkaraktär.

Mitt hat gentemot dåliga högtalare

Jag sitter just nu och avnjuter The Downward Spiral i dess helhet på sjukt hög volym. Jag kan inte alls lyssna på musik på låg volym. Det enda jag avskyr mer än låg volym är att lyssna på musik genom små datorhögtalare eller ännu värre, sunkiga ipodhögtalare. Nej, då lyssnar jag hellre på tystnaden. Jag kanske är en elitist när det gäller ljudkvalitet, men isåfall är jag den förste att erkänna det. Att lyssna på musik som bara låter mediokert känns för mig som ett slöseri på tid.

Häromdagen gick jag ett par maffiga Audiotronic-högtalare av pappa. När han bar in dem flinade han pillemariskt och sa "nu har du något att köra med. Dina öron går garanterat sönder före de här gör det". Och visst verkar han ha rätt. Även om min förstärkare inte spelar särskilt starkt så har inte volymen svikit mig ännu. Dessutom har de sjukt mycket maffigare basåtergivning än mina förra, vilket gör att de inte kukar ur totalt när jag spelar synth i låga register genom dem. De låter med sina dubbla 8" (grov uppskattning) element och banddiskanthorn överhuvudtaget bättre än de jag hade innan. De får givetvis sämre spridning med sagda diskanthorn, så det gäller att rikta dem ordentligt, annars låter de väldigt dovt. För övrigt väger de nästan 25 kilo, så skillnaden mellan dessa och ett par batteridrivna iPod-högtalare är inte bara ljudmässig.

Över till något helt annat!

Igår besökte vi äran och hjältarnas förlovade hemland: Finland. Vi var ett glatt sällskap på fyra artonåringar som besökte Torneås två huvudattraktioner, Alko och Grilli Maxi. Även ett snabbt besök på Kioski hanns med. Utbudet av cigaretter var kanske det första som slog mig. De hade mängder av olika Chesterfield och Pall Mall-paket, något jag trodde bara fanns i USA; men icket. Utöver detta upptäckte vi även att man kunde köpa Karhu 4.5% på 1.25 liters petflaska. Ett par sådana inhandlades för en alltför dyr slant. Köpte även ett par flaskor rödvin och en flaska Saké. Jag vet inte varför jag nöjde mig med så lite alkohol riktigt. Jag kanske är snål, enligt vissa. Ekonomisk, säger jag.

Imorgon hoppas jag att AdLibris skickar min senaste beställning.

Hjalmar Söderberg - Doktor Glas

Orhan Pamuk - Det tysta huset

Jack Kerouac - On the Road

Igår såg jag till min fasa att Sverigereleasen av Korg DS-10 har skjutits upp med hela tre dagar (!). Därför måste jag vänta ända tills onsdag med att inhandla detta episka tidsfördriv.

Vi har ju ingen lokal

Fan vad jag avskyr när folk gnäller och klagar och skyller sina brister på andra. Nu kommer jag säkerligen skriva ett inlägg som jag kommer ångra om en vecka eller två, då jag inom vissa områden kan ändra åsikt ganska hastigt. Nåväl, jag avskyr när folk inte kan se att de själva är den felande länken, utan måste skylla sina misslyckanden på "Sverige" eller "systemet".

Väx upp, säger jag. Det finns bara en gud och det är du själv. Du är ensam ansvarig för alla misslyckanden och framgångar du råkar ut för. Det finns ingen elak konspiration som kämpar för att trycka ned dig. Det är inte för att du inte har någon lokal som du beger dig ut på gatorna och gängvåldtar trettonåringar.

Egentligen ångrar jag redan den här texten, då jag om något är determinist och nihilist. Men det blir ganska lurigt att leva efter dessa ideologier, därför måste jag försöka tro att jag har ett fritt val och att jag är ansvarig för mina egna handlingar. Jag tror egentligen inte att någon är ansvarig till någonting, och att moral bara är idioti. Men hur moget är det att skylla ifrån sig på det viset? Nej, jag lever som om jag och alla andra vore ansvariga för sina handlingar. Att jag sen innerst inne inte tror på något annat än orsak och verkan är en annan historia.

Nu börjar min syster gnälla på att vi inte är med i Miljonlotteriet. Jag kände mig manad att ta ett litet snack med henne, och klargöra för henne att vi inte är en sådan familj som gör den sortens saker, ungefär som att vi inte har husvagn eller äter middag framför teven. Men det förstår inte min fjortonåriga lillasyster. Hon glorifierar livet som arbetarklass-Svensson. Det gjorde jag kanske också, en gång i tiden. Fast jag drog det hela till sin yttersta spets. Det var nog när jag var hardcorekommunist och hatade USA och ville ge mig ut på gatorna och döda nazister. Ja, sådan var jag. Det är kanske en väg vi alla tvingas gå innan vi vaknar upp och ser sanningen.

Jag är inte längre kommunist. Jag är inte ens vänster. Tyvärr, men ni byggde inte landet med stolthet och flit. Dessutom är det befängt att arbetare har högre löner än akadamiker, för de har de. Jag vet inte var vänsterpartiet får sina siffror från riktigt, men det finns inte en jävla chans att en rörmokare med 3 års gymnasieutbildning tjänar mindre än en lärare med 5-6 års högskoleutbildning. Dessutom har den förstnämnda med all säkerhet enormt mycket bättre arbetsvillkor.

Nej, nu ska jag inte låta mig hetsas upp av mitt eget förakt mot allt genuint Svenskt arbetartjafs. Man måste välja sina strider, brukar min mamma alltid säga. Nu ska jag istället bege mig ut på gatorna, iklädd rånarluva och medelst järnrör och bandyklubba förstöra moderaternas högkvarter för att återigen få uppleva livet som förvirrad fjortonåring!

PUSS

Stureplan

Det finns ingenting jag avskyr och älskar lika mycket som fyllehistorier. Det är egentligen oerhört fånigt och patetiskt, men samtidigt enkelt och lättsamt. Man gör mycket kul skit när man är full, fast jag var mer lagt åt det hållet back in the days. Nu tvivlar jag starkt på min forna förmåga att bli kalasroligt full. Förut kunde jag häva i mig ett sexpack folkisar och bete mig som en fjortonårig som dricker för första gången. Det gör jag inte längre, vilket jag är oerhört glad över.

Hursomhelst så började jag just tänka på vår Stockholmsresa i början av året. Eller var det förra året? Jag har faktiskt ingen aning. Dagar kommer och går i en enda lång ändlös ström utan ingen början och slut. Bara ett enda oändligt mittemellan. Resan var hursomhelst av det episka slaget. Vi söp oss kalasfulla på folköl och Jäger i ett trångt hotellrum, sedan begav vi oss till ett tomt Stureplan. Den enda vi träffade var Horst, som som vanligt stod med sitt munspel och sin kassettbandspelare. Vi gav honom 20 kr och en folköl. Han gav oss illaluktande alkoholistkramar. Det kändes som en schyst affär. Men vi kunde inte för våra liv förstå hur Sture kunde vara så öde! Var var alla rika, vackra människor vi så länge beundrat på stureplan.se? Var var Anna Hibbs och Katrin Schulman? Var befann sig Victor Barth-Cron med sin kamera och sitt ständigt vakande öga? Smått nedslagna började vi ta oss hem igen, och såg till vår förskräckelse att klockan knappt slagit nio. Så kan det gå, när man är ung och ivrig.

Kvällen slutade i en glassig lägenhet någonstans i centrala Stockholm med episkt sex och minneslucka. Nästa morgon började med pizza och folköl. Jag tror att jag hällde i mig 8 folköl utan att ens sluta vara bakis. Det var lite av en milstolpe i mitt liv som drickande, då det var första gången folkölen inte gav mig vad den så troget lovat. Den svek mig, övergav mig. Lämnade mig naken, blödande och övergiven.

I badkaret hade någon byggt en liten stad.

Sen åkte vi hem.

Stood in firelight, sweltering. Bloodstain on chest like map of violent new continent. Felt cleansed. Felt dark planet turn under my feet and knew what cats know that makes them scream like babies in night. Looked at sky through smoke heavy with human fat and God was not there. The cold, suffocating dark goes on forever and we are alone. Live our lives, lacking anything better to do. Devise reason later. Born from oblivion; bear children, hell-bound as ourselves, go into oblivion. There is nothing else. Existence is random. Has no pattern save what we imagine after staring at it for too long. No meaning save what we choose to impose. This rudderless world is not shaped by vague metaphysical forces. It is not God who kills the children. Not fate that butchers them or destiny that feeds them to the dogs. It’s us. Only us. Streets stank of fire. The void breathed hard on my heart, turning it's illusions to ice, shattering them. Was reborn then, free to scrawl own design on this morally blank world. Was Rorschach. Does that answer your questions, Doctor?

Robert De Niro är nog världens sexigaste karl.

en helt galen kalleskrog.

Gårdagen spenderades som ack så många andra druckna nätter i skydd af stadens mörker. Vi började med att dricka öl på En helt galen Kalles-krog. Jag ljög för killen i baren och sade att jag går på musikhögskolan. Jag vet inte varför, riktigt. Det är andra gången för övrigt. Första gången ljög jag för ett par poliskonstapel som ertappade oss med att dricka folköl i Väggen. Det lustiga är att jag båda gångerna fick frågan. Det ska bli min grej tror jag. Jag ska alltid börja påstå att jag går på musikhögskolan. Medan han hällde upp min Newcastle funderade jag ut ännu mer lögner. Jag tänkte att jag, om han skulle frågat, skulle påstå att jag läser till ljudtekniker. Bara för att vara lite alternativ, och dessutom slippa hamna i en pinsam situation där jag tvingas bevisa min påstådda musikalitet.

Situation 1:

A: Jaha, vad pluggar du till då?
C: öhh, gitarrlärare...
A: Vi har ju en gammal gitarr här borta, kan du inte spela litet för oss?

Där skulle min lögn falla likt ett fuskbygge på solkusten under jordbävningssäsongen. MEN, om det istället skulle se ut som följande exempel:

Situation 2

A: Jaha, vad pluggar du till då?
C: Ljudtekniker
A: Okej.

Och där skulle lögnen var i hamn. Jag slipper bevisa något överhuvudtaget. Om jag mot all förmodan skulle bli tillfrågad att sköta liveljud eller dyligt (vilket jag faktiskt tror att jag skulle kunna) är det ju bara att påstå att jag bara jobbar i studio, och inte alls kan liveljud. Lättt som en plätt.


Nåväl, tillbaka till gårdagens äventyr. Efter den galna krogen begav vi oss till en annan nästan lika galen krog: torggrillen. Där träffade vi ett glatt festgäng. En väldigt brokig skara, rentav. En såg ut som Janne Josefsson och sjöng visor med sin dramatiska barytonstämma. En annan titulerade sig som "uppfinnare av bra skit". Han var även någon sorts taekwondo-mästare. En tredje var något slags bikertjackis från Södertälje. Han var full som en alika och viftade med en sedelbunt fetare än kycklingfettskärringens lår. Förutom att spela bort en stor del av sagda hög hann han även med att kalla personalen för talibanjävlar, samt avhysa den finska tanten som tagit på sig någon slags modersroll.

Det fanns faktiskt en femte medlem i gänget. Han var småtjock, skäggig, sunkig och spelade bas. En äkta stoner, med andra ord.

Nej, nu är jag less på att berätta om min kväll. Gott vin kom och gott vin for. Skämtcider efter skämtcider försvann ned i vår kollektiva festmage. Någon slutade sin kväll liggandes naken i fosterställning i en dusch på durrnäs. En annan blev kvarglömd på torgrillen.

Men, man kan inte alltid ha kul.

Just nu försöker jag gå igenom min hårddisk. Det är ganska jobbigt då jag inte har någon som helst ordning. Oftast har jag bara slängt in olika saker i olika mappar, bara för att de inte ska ligga på skrivbordet och ta plats. I min Broder Daniel Forever-mapp har jag till exempel nästan bara bilder. Ibland hittar jag sjukt konstiga bilder, som jag ofta inte själv minns var de kommer ifrån. Som den här bilden, till exempel:




Gräver man ännu längre in finner man min "Skills"-mapp. Där finner vi bland annat:






Samt:



Den mappen är full av bilder på olika människor jag inte alls känner, eller ens någonsin har pratat med. Jag minns faktiskt varför jag började spara bilder på div. Roastersprofiler men omständigheterna är alldeles för komplexa för att kunna förklaras för vanliga dödliga. Viktor förstår, tror jag.

Jag minns när man var yngre, och hade porr på datorn. Man gömde den sjukt långt in i div programmappar för att ingen skulle hitta den. Windowsmappen är ett populärt porrgömställe. Eller var. Nu har väl alla fjortonåringar egna datorer. Hursomhelst så är detta nästan samma grej, fast jag råkar bara slänga in saker i olika mappar som jag sedan glömmer bort. Jag har faktiskt en extern hårddisk med sjukt mycket bilder, bland annat min /b/-mapp. Men den vill inte fungera, så de bilderna kanske jag får se mig i arslet efter.

Nej, nu ska jag fortsätta stalka roastersprofiler! Vi ses i Tibia!

march of the pigs

Jag har bestämt mig för att inte köpa så mycket saker den här månaden. Det känns oerhört tråkigt, men det skulle nog vara ganska bra för min ekonomi. Därför kan jag inte längre uppdatera om alla justa prylar jag köper, så jag gör en liten önskelista här istället, med saker jag skulle ha köpt om jag inte infört köpstopp.

Boken om homunculus och andra texter

av Theophrastus Aureolus Bombastus Paracelsus

Varför säger väl sig självt. 1500-tal, alkemi och mystik. Givetvis utgiven på Vertigo förlag.

Hebbershålsapokryferna

av Nikanor Teratologen

Mer äventyr med Morfar och Pyret.

The league of Extraordinary gentelmen: The black dossier [absolute edition]

av Alan Moore

Så gott som omöjlig att få tag på i den vanliga HC-upplagan. Att man dessutom får med mängder av extramaterial OCH en vinylsingel där Alan Moore sjunger in två låtar gör detta verk till ett mindre konstverk. Men smakar det så kostar det. 650 kronor på AdLibris och Bokus. Kanske blir något att inhandla när jag åker till NY?

Sandman absolute edition

av Neil Gaiman

Inbunden med snygg slipcase. Mängder av extramaterial och annat smaskigt. Kostar också 650 kr, och det finns för närvarande 3 volymer. Den fjärde är på väg. Skulle någon vilja ge mig en dyr present skulle detta vara ett umärkt alternativ.

Lost Girls Collected

av Alan moore

Intellektuell konstporr av seriernas okrönte konung. Snygg slipcasead 3-volymssamling. Men också alldeles för dyr.

Dessutom vill jag ha en riktig klocka. Jag har tittat på en ganska snygg Jaques Lemans, men det som avskräcker mig är att den med 99% säkerhet är batteridriven. Jag vill ha en riktig, mekanisk klocka. Även här passar den urgamla klyschan "smakar det så kostar det" in. Jag vet faktiskt inte vad de billigare märkesuren går på, men man får inte mycket klocka för under tiotusenlappen. Så mycket pengar äger jag knappt.

En snygg Commes Des Garcons-kavaj hade inte suttit helt fel heller.


Im the needle in your vein
Im the high you cant sustain

I wear this crown of shit

Jag har spenderat min eftermiddag med att spela in sjukt tung industrisynth. Tyvärr har jag ännu inget MIDI-interface, vilket leder till att jag måste göra som vanliga dödliga och spela in allt i REALTID (!!!). Jag avskyr det.

Dessutom har min helvetesmaskin gått sönder. Jag vet inte hur, men det är ytterst sorgligt. Den fann aldrig sin plats i världen och nu när den behövs som aldrig förr är den sedan länge borta. Ungefär som Nick Drake, fast ett tjugotal komponenter dåligt fastlödda på ett litet kretskort. Det känns som att det är dags att konstruera en uppföljare, Helvetesmaskinen 2.0. Fast först och främst ska jag köpa en mini-kaosspad, så att jag kan styra filter i realtid.

Sen behöver jag en grym trummaskin också. Mest troligt blir det en Electribe ER-1 om jag antingen hittar en billig begagnad eller om jag kanske rent av orkar vänta tills jag är i USA. Den är cool, snygg och har många knappar. Dessutom har den 2 vacuumrör, och det finns få saker här i världen som jag älskar här i världen som bra filterkontroller och vacuumrör. Det och snus. Och The Downward Spiral. Sen är det rätt så sparsmakad på älsk-fronten för min del. Varför älska när man kan hata?

Jag har funderat på att ge matten ännu ett försök. Men det känns ganska hopplöst. Om inte annat får jag väl ta ett år extra och läsa klart matten. Det skulle suga sjuka mängder kuk, men också vara ganska bekvämt. Då slipper jag ju bry mig om det nu, liksom.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Idag var en ganska episk dag. Åtminstone ur ett prylperspektiv. Det började med att jag hittade:

Black Hole
The exterminators Vol.II
Äldreomsorgen i Övre kågedalen

Sweet, tänkte jag och låtsades inte märka fakturan och dess egentligen allt för höga belopp. Istället fortsatte jag att glädja mig åt min utmärkta serie- och litteratursmak. Efter inte allt för många timmar kom pappa hem och ropade på mig på det sätt han alltid gör när han har hittat något åt mig på någon av de loppisar han besöker dagligen. Jag ignorerade honom vänligt och fortsatte att frossa i det vansinniga äckel Äldreomsorgen i Övre Kågedalen har att erbjuda.

Efter ett tag dök han trots allt upp på mitt rum med det leendet han alltid har när han gjort ett "fynd". Han sa, inte allt för oväntat, att han hittat något åt mig. Mot all förmodan hade han faktiskt gjort det. Han sträcker fram en skiva åt mig, och jag ser genast att omslaget föreställer Vic Rattlehead.

Epic 2.0

Som om inte detta vore nog fick jag även min ohyggligt efterlängtade synth idag. Den enda smolken i bägaren är att den även är ohyggligt svårprogrammerad. Åtminstone för en vars synthesizerkunskaper sträcker sig längre än till att veta vad attack, sustain, release och decay gör. Nu öppnar sig en helt ny värld av oscillatorer och filtersektioner, allt på en liten LCD-skärm och utan den uppsjö av knappar en gammal hederlig synth bjuder på. Imorgon ska jag försöka gräva mig djupare ner i frekvensmoduleringens underbara värld. Dessutom måste jag ha något slags MIDI-interface så att jag kan programmera vad synthen ska spela med hjälp av Garagebands pianoroll. Då slipper jag spela i takt hela tiden. Och jag slipper de fysiska och teoretiska begränsningar som uppstår när jag ska försöka spela klaviatur.

Det är för övrigt en Alesis Micron. Prestandamässigt dödar den allt vad Microkorg har att erbjuda. Den är ungefär dubbelt så kraftig, mycket snyggare och har både sequencer och loop-funktion. Dessutom har den en hyfsad trumsektion som går att programmera själv. Nackdelen är sagda oöverskådlighet. Jag föredrar faktiskt många knappar, alternativt någon sorts USB-lösning där man kan programmera patcherna i datorn, och sedan tanka över till synthen. Det skulle vara ohyggligt smidigt.

Dessutom har jag försökt räkna matte idag. Det gick ungefär lika dåligt som man kan tänka sig att det ska gå när ett dampbarn ska försöka kombinera en ny leksak med det värsta han vet.