Nu börjar min syster gnälla på att vi inte är med i Miljonlotteriet. Jag kände mig manad att ta ett litet snack med henne, och klargöra för henne att vi inte är en sådan familj som gör den sortens saker, ungefär som att vi inte har husvagn eller äter middag framför teven. Men det förstår inte min fjortonåriga lillasyster. Hon glorifierar livet som arbetarklass-Svensson. Det gjorde jag kanske också, en gång i tiden. Fast jag drog det hela till sin yttersta spets. Det var nog när jag var hardcorekommunist och hatade USA och ville ge mig ut på gatorna och döda nazister. Ja, sådan var jag. Det är kanske en väg vi alla tvingas gå innan vi vaknar upp och ser sanningen.

Jag är inte längre kommunist. Jag är inte ens vänster. Tyvärr, men ni byggde inte landet med stolthet och flit. Dessutom är det befängt att arbetare har högre löner än akadamiker, för de har de. Jag vet inte var vänsterpartiet får sina siffror från riktigt, men det finns inte en jävla chans att en rörmokare med 3 års gymnasieutbildning tjänar mindre än en lärare med 5-6 års högskoleutbildning. Dessutom har den förstnämnda med all säkerhet enormt mycket bättre arbetsvillkor.

Nej, nu ska jag inte låta mig hetsas upp av mitt eget förakt mot allt genuint Svenskt arbetartjafs. Man måste välja sina strider, brukar min mamma alltid säga. Nu ska jag istället bege mig ut på gatorna, iklädd rånarluva och medelst järnrör och bandyklubba förstöra moderaternas högkvarter för att återigen få uppleva livet som förvirrad fjortonåring!

PUSS