Stureplan

Det finns ingenting jag avskyr och älskar lika mycket som fyllehistorier. Det är egentligen oerhört fånigt och patetiskt, men samtidigt enkelt och lättsamt. Man gör mycket kul skit när man är full, fast jag var mer lagt åt det hållet back in the days. Nu tvivlar jag starkt på min forna förmåga att bli kalasroligt full. Förut kunde jag häva i mig ett sexpack folkisar och bete mig som en fjortonårig som dricker för första gången. Det gör jag inte längre, vilket jag är oerhört glad över.

Hursomhelst så började jag just tänka på vår Stockholmsresa i början av året. Eller var det förra året? Jag har faktiskt ingen aning. Dagar kommer och går i en enda lång ändlös ström utan ingen början och slut. Bara ett enda oändligt mittemellan. Resan var hursomhelst av det episka slaget. Vi söp oss kalasfulla på folköl och Jäger i ett trångt hotellrum, sedan begav vi oss till ett tomt Stureplan. Den enda vi träffade var Horst, som som vanligt stod med sitt munspel och sin kassettbandspelare. Vi gav honom 20 kr och en folköl. Han gav oss illaluktande alkoholistkramar. Det kändes som en schyst affär. Men vi kunde inte för våra liv förstå hur Sture kunde vara så öde! Var var alla rika, vackra människor vi så länge beundrat på stureplan.se? Var var Anna Hibbs och Katrin Schulman? Var befann sig Victor Barth-Cron med sin kamera och sitt ständigt vakande öga? Smått nedslagna började vi ta oss hem igen, och såg till vår förskräckelse att klockan knappt slagit nio. Så kan det gå, när man är ung och ivrig.

Kvällen slutade i en glassig lägenhet någonstans i centrala Stockholm med episkt sex och minneslucka. Nästa morgon började med pizza och folköl. Jag tror att jag hällde i mig 8 folköl utan att ens sluta vara bakis. Det var lite av en milstolpe i mitt liv som drickande, då det var första gången folkölen inte gav mig vad den så troget lovat. Den svek mig, övergav mig. Lämnade mig naken, blödande och övergiven.

I badkaret hade någon byggt en liten stad.

Sen åkte vi hem.