Ibland blir jag nästan chockerad över vilken musik jag lyssnar på. För bara några år sedan hade stora delar av min musiksmak tett sig som en omöjlighet.

Jag älskar Wu-tang clan och Burzum. Sådan är jag liksom. Kanske en för många omöjlig kombination av två till synes helt skilda musikstilar. Jag avskyr när jag får frågan "vad lyssnar du på för musik?". Jag brukar inte ens svara. Egentligen skulle jag vilja säga "en blandning av minimalistisk konstmusik, electrofolk och 80-tals hiphop, kanske kryddat med en aning rymdrock och norsk black metal". Men hur vettigt skulle det låta egentligen?

Nej, tacka vet jag när man var tretton år och tog musikstil som ett helt paket. Var man hårdrockare klädde man sig som en sådan, och hatade all annan musik. Då var det enkelt. När någon frågade vad man lyssnade på kunde man svara "classic rock". Nu blir livet bara mer och mer komplicerat. Det tidigare så enkla svartvita tänkadet utvecklas till en geggig gråskala, fylld av dubbelaspekter och annat som inte existerade i min trettonåriga hårdrockshjärna.

Livet som nästan vuxen är jävligt kasst. Jag vill hellre bli någon sorts långhårig Peter Pan. Bara sitta hemma, spela samma kassa blueslicks på min Les Paul och lyssna på samma klassiska rock jag lyssnat på i trettio år. Vägra lyssna på något nytt, vägra ta in nya åsikter och vägra klippa sig och skaffa ett jobb. Det vore minsann någonting.