The sound of her wings

Idag funderade jag lite över framtiden. Jag har räknat ut att jag kanske kan tjäna 4-5000 kr + en betalad lägenhet redan efter gymnasiet utan att jobba. Det känns helt klart lockande att gå ut i arbetslöshetsvärlden, då jag utan problem klarar mig på de pengarna jag kommer få. Då kommer mitt liv bestå av sweet games och dagdriveri. Dessutom har jag all tid i världen att färdigställa min diktsamling och skriva klart min ännu ej påbörjade självbiografi. De båda verken kommer nog flätas samman på ett ganska trevligt sätt, då de båda kommer handla om Norrland, sprit, ångest och det becksvarta mörker som ryms inom mig.

Då dessa båda böcker kommer få fantastiska recensioner i DN kommer jag att bli erbjuden författarlön resten av mitt liv. Då slipper jag fortfarande jobba, fast jag har mer pengar än innan. Dessutom kanske jag kan extraknäcka lite med att skriva artiklar för olika tidsskrifter.

Det första på min "att göra efter gymnasiet"-lista är att flytta. Jag vet ännu inte var, men mest troligt Uppsala, om jag bestämmer mig för att studera. Då ska jag studera filosofi samt litteratur - och språkvetenskap. Trevliga ämnen utan några som helst framtidsutsikter. Alltså kan jag vara välutbildad men ändå slippa riskera att tvingas arbeta.

"Arbete är en dygd för den drickande klassen" (väldigt fritt översatt), som en annan känd dagdrivare en gång sade. 10 poäng till den som gissar rätt.

Nåväl, plan nummer två är att utbilda mig till pharmaceut, skaffa ett juste jobb på någon av de otaliga omoraliska läkemedelsföretagen, gifta mig, skaffa barn och hus och leva ett vanligt Svenssonliv tills jag dör. Men det verkar väl litet tråkigt, inte sant?

Mamma skrämde mig idag med att påstå att mitt liv inte kommer bli ett enda långt sommarlov bara för att jag inte jobbar. Mina vänner, påstår hon, kommer ju alla skaffa fru och jobb. Då kom Ida på att jag nog kommer bli "farbror Carl" som kommer och hälsar på vid alla möjliga tidpunkter.

Jag kan tänka mig att alla mina vänners fruar kommer hata mig. Liksom, vem fan vill ha en långhårig, skäggig, haschdoftande gubbe som helst bara vill spela TV-spel och prata serier hemma hos sig? Dessutom kommer jag aldrig ha körkort, så jag kommer köra moped resten av livet. Deras ungar kommer i alla fall att älska mig.

Jag avslutar dagens dagboksinlägg med ett citat:

And everybody's got to live their life
And God knows I've got to live mine

Fast jag har alltid hört fel, och trott att han sjungt "and everybodys gone to live their life". Då skulle den helt plötsligt en helt annan innebörd. I alla fall för mig.