Idag var jag ute och gick med Buster i stan. Jag kom fram till att man faktiskt får ganska mycket respekt (i ordets nyare betydelse, i alla fall) med en stor hund. Inga andra hundägare vågade låta sina skithundar komma fram och hälsa på honom.

När jag gick genom stan insåg jag också hur pinsamt det skulle vara om han bajsade så att någon såg. Jag tog faktiskt med mig en påse för säkerhets skull, men jag tvivlar på att jag hade vågar plocka upp efter honom. I min evigt fantiserande och dagdrömmande hjärna målade jag upp ett scenario där en gammal tant skriker åt mig för att jag struntar i bajspåsen. Jag stirrar på henne ett tag, sedan på Buster och tillbaka på henne igen. Lungt och sansat säger jag till henne:

- Och vad fan ska du göra åt saken?


Kapitel 2.

På vägen hem köpte jag en påse sjukt äckligt godis. Det var en stor påse med "påväg godis" från Statoil. Jag visste exakt hur det skulle smaka. Kemiskt, oljigt, ofräscht och helt underbart. Alla godisar smakar exakt likadant, förutom de svarta, som har en mycket subtil smak av något som skulle kunna påminna om lakrits. Åtminstone för en med mycket livlig fantasi. Eller någon som inte vet hur lakrits smakar. Fast vad spelar det för roll? Jag gillar inte ens lakrits.