Idag lämnade nog ingen oberörd. Jag hade inte mycket relation till Hannah, men jag minns att vi en gång pratade om Sjunde Inseglet. Inte heller det var mycket till konversation, snarare:

- Sjunde inseglet? Jag älskar den filmen!
- Ja, den är bra.

Om det ens var så mycket, jag minns faktiskt inte. Eftersom att jag är så tuff och manlig gråter jag inte, men inte ens mina ögon var torra efter att ha hört dikten Paolo Coelho skrev till Hannah och sett fotografiet av henne längst framme vid altaret, ovanpå den lilla vita kistan.